En kulen morgon kom ett nytt gäng skattsökare vandrandes längs Mordheims gator. De lyssnade till namn som Paco, Tuco och El Hefe, och kallade sig kollektivt för "Los Hombres Barbudos". De var banditer från Estalia, även om de för denna dag (kanske för att lura sina förföljare?) hade klätt ut sig
till araber och barbarer i rutiga byxor. Nu rörde de sig uppför en långsträckt gata utan några sidogångar, när morgondimmorna skingrades och avslöjade en hoper otäcka skepnader vid gatans andra ände. "Es una rata!" skrek någon.
När två skurkgäng möts på en gata finns det bara en sak att göra: Formera skyttelinje och börja hotfullt avancera mot varandra. Men råttorna var mer kryp än skurkar så de struntade i vad som passar sig och började i stället kila framåt i skydd av byggnaderna på gatans sidor. Som svar på denna feghet lät kapten el Hefe sina mannar ta upp skyttepositioner på olika höga tak i närheten. Sedan blev det ett försiktigt avancemang från båda sidor.
Plötsligt kom ett par slungstensar utsusande ur mörkret och träffade en stackars bågskytt mitt mellan ögonen. Knappt hade hans chockerade kamrater hämtat sig förrän ett abnormt stort muterat råttmonster störtade ut ur en dörröppning och korsade gatan i riktning mot en intet ont anande bandit. Hans kamrater började regna pilar över kreaturet, men kunde inte hejda dess framfart. Stackars don Manuel (som han hette) kunde bara stå där och se så morsk ut som han kunde när fienden föll över honom.
De andra råttorna fick tydligen mod av den större kusinens framfart, för nu blev det ett allmänt rusande mot mitten av gatan där en beskäggad bågskytt stod. Den stackars mannen fick värja sig mot en storm av klor och tänder men lyckades hålla fienden stången.
Sån tur hade inte don Manuel, för råttmonstret slog honom till en våt pöl. Men hans mod hade inte varit förgäves, för nu hade kamraterna en utmärkt skytteposition. Ytterligare en skur av pilar försvagade monstret ytterligare, och sedan hördes en skarp knall eka genom gränderna. På ett hustak tvärs över gatan stod kapten el Hefe, med en rykande pistol i handen och vinden fladdrandes i kläderna. Monstret föll till marken med ett brak.
Under vilda rop av "ayayayayayyyy" och "olé" sprang kamraterna till den ansatte bågskyttens undsättning. Råttmonstrets fall verkade fylla de andra råttorna med mod fött ur desperation, för deras ledare och hans följeslagare kastade sig också in i handgemänget. Det följde några fruktansvärda, förvirrade ögonblick.Skrik och klingandet av metall mot metall ekade, blod och päls flög, "caramba!" blandades med "piiiiip!". Och så plötsligt var allt över. Med ett elegant hugg av sin blänkande hillebard fällde den mäktige kämpen don Rosa råttledaren till marken. Denna ytterligare motgång fick råttorna att fullständigt demoraliseras. Innan någon visste ordet av hade de slunkit bort i skuggorna och markens sprickor. Fältet tillhörde Los Hombres Barbudos!
De skäggiga männen tog med sig sina sårade, som till all lycka hade genomlevt sina hemska upplevelser med blotta förskräckelsen och några nya snygga ärr att skryta med för damerna. Och inte nog med det! Vid gatans slut hittade el Hefe vad de hade sökt: Två bitar med wyrdsten. (Det var inte slut där. När de firade sin seger föll don Manuel på fyllan ner i en brunn och hittade ytterligare en bit.) En framgångsrik dag för de skäggiga männen. Olé!
